Allsvenskan, lag 1 (2001/2002)

Per och  Ludde                  Stefan och Anders                Mats, Danne och Ludde

Den inledande bortamatchen mot Sollentunas andralag blev precis lika spännande och svettig som väntat, även om det allt mestadels såg ut som om vi slutligen skulle kunna dra det längsta strået.

Själv såg jag till att med full kraft (!) kunna ta mig an lagledarrollen genom att som svart i en något sämre ställning bjuda och få remi mot lovande junioren Fredrik Andersson redan efter 15 drag. Såväl Danne som Ludde och Anders stod bra och Stefans praktiska chanser verkade goda efter det att han kompromisslöst jagat ut motståndarkungen med hjälp av ett löparoffer följt av ett kvalitetsdito. Mats och Per stod solitt medan Carlas ställning såg lite känslig ut.

Anders lyckades med viss hjälp av motståndaren (det behöver man ju alltid…) och en hyperfarlig fribonde, som helt enkelt blev kvar på b-linjen efter en Volgaliknande Averbach-inledning, vinna ganska snabbt. Mats valde kort därpå att acceptera sin motståndares remianbud i en vid detta lag något sämre ställning. Danne tycktes nu ha slappnat av rejält och ordentligt släppt in sin motståndare i partiet. Samtidigt hade Per räknat bättre än sin motståndare och genom att forcera utbyte av testamentsbönder skaffat sig en strategiskt sett snudd på vunnen ställning. Stefan lyckades snart ta tillbaka offrat material med lite råge och syntes ha mycket goda vinstchanser.

Snart stod det klart att Danne skulle få svårt att rädda sitt parti efter att möjligen ha underskattat sin motståndares chanser. Det blir ju lätt så om man vinner öppningsduellen klart utan att ändå riktigt kunna sätta pricken över det förbannade i:et. Snart verkade det också som att Carla skulle få svårt att klara sig vid någorlunda korrekt spel av sin motståndare, därtill hade han i sin angreppsiver blottat de egna bakre regionerna alltför mycket. Efter att ha försökt några tricks i ömsesidig begynnande tidsnöd gick han så rätt in i en forcerad matt varpå matchställningen åter var utjämnad.

Kort därpå tog Ludde remi efter att ha kört fast lite i stället för att riskera något med 8 drag kvar på ca 2 minuter mot sin motståndares ca 4. 2½-2½ med 3 partier kvar... Per hade spelat lite väl försiktigt och det såg verkligen inte enkelt ut att realisera övertaget som bestod i en fri merbonde. Stefan å andra sidan kunde efter tidskontrollen nöjt konstatera att ställningen förvandlats till lätt vinst, vilket också skrevs in i matchprotokollet efter ytterligare några drag. Även Pers motståndare spelade mindre starkt strax före dragkontrollen och också här stod det ganska snart klart att vinsten inte låg långt borta. Fru Agrest kämpade dock i ytterligare 20 drag innan handduken kom flygande. 4½-2½ och matchen var vunnen!

Danne kämpade fortfarande i ett damslutspel med 2 minusbönder och utan egentliga chanser att överleva. Övermod, otålighet och kanske inte minst trötthet kan dock som bekant lätt spela den överlägsne oönskade spratt och så även nu. Danne hade helt och hållet i smyg lurat fram en ovanligt läcker pattfälla som motståndaren fullständigt förbisåg och med turbon påslagen stormade rakt in i! Ett avslutande gott garv för flera av oss (det verkade i ärlighetens namn mest vara vi Passantare som var roade) och 5-3 i bagaget mot det lag som jag själv tippat som 3:a i serien är inte fy skam – en riktig smakstart!

Samtliga partier återges okommenterade nedan.

Den 11 november är det dags igen – denna gång mot nykomlingen Skellefteå som absolut inte får underskattas!

Malte

Vy över spellokalen    Peter, Ludde och Carla       Långsam spelare,  dock äntligen fokuserad

Carla

Stora siffror, men matchen (som spelades på Hägerstensåsens Medborgarhus, Rockadens hemmaarena) blev långtifrån så ojämn som man kan tro om man bara tittar på dessa. Skellefteås lågrankade spelare gjorde länge gott motstånd och även om det väl ganska snart ändå vägde över något i vår favör, såg det fram till någon halvtimme före dragkontrollen inte ut att bli någon större segermarginal. Som synes ställde vi denna gång över våra tre titelhållare (sorry, Mats och Per – jag räknar inte FM…) toppar i syfte att inte slita ut dem, de kommer säkert att behövas bättre framöver…

Ludde kom som svart fint ut ur öppningen och vann säkert i god stil. Mats såg tidigt ut att ha något bättre chanser men låg också, bl.a. beroende på vilsekörning och sen ankomst, rejält efter på klockan. Efter ett par timmars spel ändade partiet plötsligt i remi, varför vet jag inte men jag gissar att den ojämna tidsförbrukningen gjorde sitt till i en – gissningsvis fortfarande fördelaktig ställning för Mats.

Stefan råkade i mittspelet plötsligt ut för en otäck tematisk och – antar jag – förbisedd bondeframstöt och tvingades packa ihop alla sina återstående pjäser längst ned vid sin egen högra hörnflagga. Motståndaren såg ut att ha goda chanser men bytte, troligen felaktigt, ned till ett damslutspel som i och för sig såg mycket bra ut, men där det visade sig vara svårt att göra ytterligare framsteg utan att tillåta remischackar. Säkre Per spelade på sitt sedvanligt solida sätt direkt till sig en liten men klar fördel och vi var nog alla rätt säkra på att det bara kunde sluta på ett sätt, vilket det också gjorde en stund innan tidskontrollen.

Anders utjämnade lätt och ryckte sedan resolut till sig initiativet bl.a. med hjälp av en liten trevlig kombination. Fortsättningen blev väl inte i alla stycken helt och hållet rätlinjig, men någon större tvekan om hur det skulle sluta var det aldrig. Mitt eget parti vill jag egentligen inte alls skriva om, en riktig otäcking blev det... Efter att ha värpt fram ett antal "normaldrag" insåg jag plötsligt att jag inte hade en aning om vad jag höll på med - inte en tillstymmelse till vare sig plan eller fokusering på uppgiften. Motståndaren däremot var otäckt mycket på hugget och förlusten var hotande nära när han plötsligt, i min tidsnöd, gjorde ett hemskt förbiseende och jag kunde sno en "qualle". Efter att ha klarat tidskontrollen med några sekunder tillgodo var resten sedan en enkel tekniksak. Avslutningen blev snudd på parodisk, då min motståndare inte gav upp trots underlägen med dam och torn mot en ensam löpare. Han förklarade efteråt att han fortsatt spela "eftersom jag inte drog à tempo - det var ju så enkelt". Jag frågade då om han funderat på möjligheten att jag kanske spelade extra långsamt för att han själv inte gav upp, en tanke som av svaret att döma inte tycktes ha slagit honom…

Peter hamnade något trångt men ändå solitt efter öppningen. Jag såg inte riktigt vad som hände därefter, men en snabb blick på analysbrädet i förbifarten i ett skede tycktes tyda på att ställningen på något sätt måste ha öppnats, kanske genom att motståndaren stormat fram med sina bönder på kungsflygeln, och briserat i ett riktigt råkurr där Peter plötsligt satte matt! (Peter, jag är fullt medveten om att denna beskrivning kan vara fjärran från sanningen, men jag tyckte den kändes trevlig att förmedla…!). Carla spelade ett riktigt bra parti, och det nästan hela vägen. En solid öppning som resulterade i en liten men klar fördel följdes av resoluta framryckningar på flera fronter. Efter att ha skaffat sig avgörande materiell fördel komplicerade han dock vinstföringen något genom att låta motståndaren komma ut med endast en minusbonde i det avslutande tornslutspelet. En hel del tankemöda krävdes därefter för att bärga vinsten, men som tigern säger "det viktigaste är inte hur man vinner, bara man gör det"!

Inga partier återges denna gång, åtminstone inte ännu, eftersom vi glömde att fixa med karbonpapper och extra protokoll.

Nästa rond, den 2 december, spelar vi åter i Hägerstensåsen. Det blir då sannolikt åtskilligt tuffare mot Rockadens vassa 2:a-lag, som precis som vi inlett med två klara segrar. Samtidigt spelar vår egen 2:a mot Rockadens 5:a! Onekligen trevligt att spela på samma ställe med bägge lagen, tycker jag!

Jag slår på måfå upp en sida i den bok jag för närvarande läser och citerar "håret blir grått för att hjärncellerna skrumpnar ihop" (Erland 6 år). Undrar om schack påskyndar den processen?!

Malte

Tyvärr blev bilderna nedan av mycket dålig kvalitet, men jag lägger ut dem i alla fall (AL).

Robert och Malte laddar       Dan Olofsson i Rockaden väntar på Anders Lu, Malte och Robert konfererar. 

Att möta Rockadens tvåa är alltid otäckt. Precis som vanligt saknade de en mängd möjliga spelare, som tröttnat på att inte ha något annat än äran, laget och klubben att spela för. Andralag får ju som bekant inte gå upp i elitserien. De som spelar gör det dock ganska mycket, även i andra sammanhang, och är åtminstone jämfört med oss vältränade. Detta kompenserar i stor utsträckning för vår genomsnittliga överlägsenhet i talang och spelstyrka (lät det alltför kaxigt?) kombinerad med rost. Denna gång var även vi mer än vanligt åderlåtna, då flera ordinarie spelare anmält förhinder av högst varierande orsaker. Ibland har jag allt svårt att behålla lugnet, det ska erkännas…

På tåget från Uppsala på väg till matchen upptäckte jag att jag gjort mig skyldig till en högst besvärande blunder. Av taktiska skäl (ingen idé att fråga om vilka, ingen skulle ändå förstå djupet i resonemanget…) hade jag placerat Per på bord 1 och Danne på bord 2 i övertygelsen (vadå självsäker?!?) att Per har 2344 och Danne 2426 i rating. När det var dags att förse laguppställningen med ratingtal tar jag fram spelarförteckningen ur fickan och upptäcker att jag tagit miste på Dannes rating med exakt 20 poäng! 2426 var talet i våras, nu är det 2446! 102 poängs skillnad och alltså inte tillåtet att sätta spelarna i den tänkta ordningen! Otäckt pinsamt! Dock – inget annat att göra än att kasta sig på mobiltelefonen och meddela berörda som, bägge med gråten i halsen (!), försäkrar att "det gör ingenting. Vi förstår/vet dock alla vad det innebär att sitta en hel natt och "preppa" med fel färg…

Matchen blev en veritabel rysare. Danne hamnade tillsammans med sin motståndare i en lång teorivariant (?) som jag tror att de spelat flera gånger tidigare. Frågetecknet eftersom Danne förbrukade en hel del tid, kanske i försöken att hitta möjliga förstärkningar, medan Engqvist likt en Ernst i sina bästa stunder hela tiden replikerade blixtsnabbt. Hursomhelst mynnade det hela ut i remi redan efter 20-talet drag. Detta blev även utgången i Anders Lu:s parti efter det att Anders nog kommit något litet bättre på brädet men ganska ordentligt i bakvattnet på klockan, något som är rätt ovanligt för just honom.

Mats spelade småprovakativt och jag tyckte allt att motståndaren erbjöds en ganska trevlig, om än endast lätt fördelaktig, ställning. Det såg lite känsligt ut mot kungen, men Mats klarade sig utan nämnvärda svårigheter och partiet mynnade i remi med åtskillig tid kvar till dragkontrollen.

Stefans motståndare, den som ledare, organisatör och domare inte helt obekante Jonas Sandbom, testade en skum variant med tidigt pjäsoffer i öppet spanskt. Som kompensation fick han ett obehagligt tryck mot den vita kungen som det var mycket besvärligt att befria sig från utan att behöva ge tillbaka för mycket material. Om jag såg rätt hittade Stefan i ett läge inget bättre än att inbjuda till dragupprepning, något som dock inte föll den gode Jonas i smaken. I stället gjorde han ett grovt förbiseende och Stefan kunde tack och lov vinna enkelt och snabbt.

2½-1½ till oss och bara ca 2,5 timmar avverkade! Ställningarna på de återstående brädena förebådade dock att det skulle bli mycket tufft. Per tycktes ha det besvärligt att få till motspel mot sin motståndares kompakta terrängövervikt. Jag själv stod sämre mot Thore Ångqvist, som jag f.ö. nu mötte för 4:e gången av 4 möjliga (2½-1½ till mig) i de 2 senaste säsongernas lagmatcher (!). Robert hade dragit på sig ett mycket otäckt angrepp från sin offerglade och opositionellt tänkande motståndare som syntes vara besvärligt att överleva trots 2 merpjäser (mot några bönder). Slutligen hade Lovén precis som för några veckor sedan mot samma jobbiga motståndare hamnat i positionellt underläge i "Wedbergsystemet".

Jag själv drabbades i begynnade tidsnöd, efter att ha rett ut alla större svårigheter, av ordentligt halta och ostyriga hästar som konsekvent hoppade till fel fält. Plötsligt var läget nästan utsiktslöst, men efter ett fingerfel på andra sidan bordet fick jag medelst två blixtsnabba bondeoffer ordentligt sikte på den vita kungen och stod med ens klart bättre! Dock hanterade jag den ömsesidiga tidsnöden ovanligt okoncentrerat och det tog inte många ytterligare (fel)drag innan det var dags att kasta av sig slåssvantarna…

Under tiden hade läget klarnat i Robbans parti. Han satt nu i ett ganska hopplöst slutspel med två lätta pjäser plus två "aggar" (agronomer, Wms anm.) mot kontrahentens löpare och hela 6 aggar. Strax därpå måste dock motståndaren ha drabbats av någon form av hallucination eller så chansade han bara, för en stund senare satt Robert med såväl löpare som springare kvar mot 3 ensamma – låt vara delvis långt framryckna – bönder! Det var rätt lätt att se att det var en tekniksak att lugnt och fint äta upp dem allihop för att sedan avsluta med den trevligaste av de olika "elementärmattsättningarna", nämligen den med K+S+L mot K! Precis som jag anat hade Robert denna teknik i ryggmärgen efter – gissar jag – otaliga demonstrationer i juniorträningssammanhang!

Per och Anders kvar och 3½-2½. Per tycktes för en stund sedan ha fått motspel och faktiskt kommit lite bättre, men möjligen var det tidsnöd som åter kastade över favören i motståndarens händer. När jag själv plockat ihop mina pjäser såg läget småkritiskt ut – allt tycktes hänga på om Per senare skulle lyckas offra sin häst för motståndarens fribonde. Efter ytterligare en stund visade det sig att detta gick och vi hade minst oavgjort i matchen - skönt! Anders satt nu med en minusbonde i ett slutspel med varsitt par lätta pjäser. Anders lyckades dock, kanske delvis med sin motsåndares hjälp enkelt aktivera och centralisera sina pjäser, vilket synbarligen skulle göra det mycket besvärligt för motståndaren att avancera med sin merbonde. En stund senare offrar han så av outgrundlig anledning plötsligt tillbaka bonden, och med sin aktivare ställning börjar ryktet sprida sig att Anders t.o.m. har vinstchanser! Dock, ganska snart är remin ett faktum liksom ytterligare två matchpoäng i bagaget. Men, som jag hoppas har framgått, det var verkligen en pärs!

Mot Solna den 20 januari (hemmamatch som vi i enlighet med överenskommelse lagledarna emellan kommer att spela i Solna, tillsammans med vårt 2:a-lag som samtidigt möter deras 2:a-lag (!), vill det verkligen till att alla ställer upp till spel. Jag vet att det låter som en klyscha, men eftersom det är sant kostar jag ändå på mig att säga det igen. Med så här många ordinarie borta i fortsättningen kommer vi knappast att kunna matcha Uppsala och Solna om seriesegern.

Malte

En riktig rysare, precis som siffrorna antyder. Resultatet får dock anses mycket rättvist, även om inte alla partier hade ett rakt igenom logiskt förlopp. Men hur ofta händer väl det?!

Danne ställde upp sig stabilt, hade god kontroll på skeendet, och fick efter drygt 20 drag möjlighet att få klar fördel. Dock valde han en mindre god fortsättning, och även om han inte skulle ha behövt förlora blev det så sedan han försatt sig i en riktigt hopplös tidsnöd i sitt sökande efter goda fortsättningar. I slutställningen såg det dock besvärligt ut efter några, helt förståeligt, inexakta flytt i den hysteriska bristen på tid.

Juan spelade ett typiskt Juan-parti. Trompowsky ledde till en, som vanligt när Juan för de vita pjäserna, något ovanlig ställningstyp där man lätt fick intrycket att svart på lång sikt borde ha goda chanser. Dock fann Juan luriga fortsättningar och befann sig i ett tornslutspel med vissa möjligheter. Efter säkert försvarsspel kunde dock motståndaren styra mot den remi som fastställde slutresultatet.

Ludvig spelade återigen det ganska ovanliga 6. - Lg4 mot klassiskt kungsindiskt. Efter idérikt spel och inte alltid de starkaste dragen från motståndaren, kunde han rycka åt sig ett bekvämt initiativ som han säkert utnyttjade till en klar positionell fördel i det slutspel som även innehöll vissa besvärande hot mot kungen. En stabil och säker vinst!

Mats ställdes mot det provokativa men mycket solida treraderssystemet. Såvitt jag kunde se tog ingen av spelarna några som helst risker varför de efter ett mycket odramatiskt partiförlopp fann för gott att enas om remi strax före dragkontrollen.

Stefan spelade ett till en början ganska lustigt parti. Bägge spelarna gjorde sitt absolut bästa för att fullständigt omöjliggöra sina damflygellöpares inträde i spelet. Vid en hastig titt kunde en oinitierad rent av lätt ha fått intrycket att det var två nybörjare som möttes. Efter en stund löste dock alla knutar upp sig och det visade sig att vår man var den som bedömt läget bäst. Ett visst initiativ ledde till slut in i ett likfärgat löparslutspel med merbonde för Stefan. Eftersom alla hans bönder dock stod på fel färg i motsats till motståndarens, i kombination med att det inte gick att avancera med kungen, återstod bara att signera protokollen, något som då ledde till ställningen 3½-3½.

Anders fick upp en ganska typisk isolaniställning som ett tag såg riktigt trevlig ut, åtminstone i mina ögon. Motståndaren försvarade sig dock säkert och lyckades avveckla till ett läge med nästan enbart en massa tunga klotsar kvar, och som såg ganska remibetonat ut. Efter att Anders missat en inte alltför komplicerad taktisk poäng, var det dock plötsligt, ganska överraskande och för oss olyckligt helt - som man säger - "kört".

Jag själv fick till en hyfsat tematisk kungsindier med för motståndaren ganska irriterande kusar. Dock var det inte alls lätt att komma vidare när han spelade lugnt och säkert i vad som tycktes vara en tålmodig väntan på att jag skulle ta mig för något överilat. Och det var exakt vad jag gjorde! Från ett läge med total kontroll, om än endast med en minimal fördel, lät jag en agge med dödsförakt hoppa fram minst en ruta för långt. Plötsligt gick all kontroll upp i rök och trots motståndarens något prekära läge på klockan hörde jag mig själv framkasta ett remianbud sedan jag som i en dimma tyckt att det såg otäckt ut… Motståndaren valde efter mycket kort övervägande att inte chansa, men som efteranalysen visade, hade han haft gott fog för att fortsätta liret. Jag läste mycket nyligen Simon Webbs klassiker "Chess for Tigers" som handlar mycket om taktisk skärpa, och då inte minst på det rent psykologiska planet. Jag insåg i slutfasen av och efter partiet att jag inte kan ha fattet ett dyft av den – åtminstone kan jag inte ha tagit till mig något av innehållet. Hade tigern varit på plats denna gång hade han naturligtvis bara fortsatt att spela lugnt och väntat på ett avgörande misstag från motståndaren i hans tidsnöd som med all säkerhet hade växt till högst besvärande…

Carla spelade från fyrbondevarianten i Kungsindiskt blixtsnabbt upp en ställning som han haft otaliga gånger tidigare, och fick med sin aggressiva attityd (!) motståndaren att förbruka massor av tid. Dock stod det ju fler drag som gjordes klart att vits angrepp mest var luft vid någorlunda stabilt försvarsspel, och att han skulle få en hel del problem att själv överleva om motståndaren bara lyckades kontrollera sin tidsförbrukning. Det gjorde han nu som tur var inte, utan efter flera framstressade feldrag i vinstställning drog han plötsligt på sig en rad mycket otäcka hot som han sedan inte förmådde parera. I ett något tidigare läge kunde han i stället ha vunnit i ett drag… Skönt med medflyt ibland!

Den 10 februari är det dags igen, då mot Stockholms SS. Precis som mot Schack 78 i ronden därpå, 3 mars, är det endast seger som gäller - absolut nödvändigt om inte bucklan och elitserieplatsen skall hamna i Uppsala!

Malte

Tillägg av red (Anders L).

Carla mailade kommentarer till sitt parti (utmärkt initiativ!) redan i måndags (21/1). Tyvärr har vi haft en del problem med diagrammen vilket dock är löst nu. Följaktligen finns nu slutligen Carlas kommentarer på plats. Förutom att de är intressanta sett ifrån rapporteringen från allsvenskan så beskriver kommentarerna också olika sätt att förhålla sig under ett parti - i det aktuella partiet  en praktisk "kämpa-inställning".

Rond 5 mot Stockholms SS